Vägrar låta sorgen tysta dem

Tolvåriga Adriana sköts till döds i korselden mellan kriminella gäng. Nästan fyra år senare mördades Mikael när han visade civilkurage. Nu kräver deras anhöriga handling.

Få nätter har etsat sig fast i Sveriges kollektiva minne som natten mot den 2 augusti 2020. När morgonen började gry nåddes landet av en nyhet som skar genom tystnaden: ett barn hade dödats. En flicka, träffad av kulor som aldrig var avsedda för henne, fångad mitt i ett våld hon aldrig hade valt, aldrig tillhört. Ett oskyldigt liv släcktes i korselden mellan gängens brutala uppgörelser. Hon hette Adriana och var 12 år. Adrianas död blev ett brutalt uppvaknande, ett obarmhärtigt tecken på att något hade förskjutits, gått sönder: våldets gränser hade flyttats, och ingen kunde längre säga att barnen stod utanför.

Kvar blev tystnaden. Sorgen. Familjen. En mamma, som hade förlorat sin älskade dotter.

– Först är man förbannad på hela världen, berättar Susanne Yakes, Adrianas mamma. Sen använder man ilskan som en styrka. Man går ut och försöker göra skillnad. Man vill bara synas och höras för att man vägrar låta sin dotter bli en siffra i statistiken. Det blir som en låga.

Vid hennes sida stod bästa vännen Aneta Demir. Varje år den 2 augusti går de tillsammans i Blomtåget, en manifestation Susanne var med och startade 2020 för att minnas Adriana och ta ställning mot våldet. Under valåret 2022 deltog många politiker och partiledare. Löften om förändring gavs, och flera försäkrade att de skulle komma tillbaka året därpå. Det gjorde de aldrig.

– Politiker pratar och medier rapporterar, särskilt under valår eller när något uppmärksammat har skett. Sedan händer ingenting, suckar Susanne.

Löftena som försvann

Det skulle bli en förändring, men våldet har bara eskalerat. Susanne känner sig sviken – inte bara av politikerna, utan också av ett samhälle som allt oftare verkar se människor som grupper och statistik, snarare än som en gemenskap.

– Till slut hamnar man i ett tillstånd där det känns som att man skriker men ingen hör. Man tappar gnistan. Sen hände det med Mikael …

Det är skymning, en onsdagskväll i april 2024. Mikael Janicki, 39, cyklar till badhuset i Skärholmen tillsammans med sin tolvårige son. När de kommer till en gångtunnel uppstår någon form av konfrontation med ett gäng ungdomar. Det slutar med att Mikael skjuts till döds inför sin son. Fallet fick stor medial uppmärksamhet, framför allt för att offret avled i samband med att han visade civilkurage. Men bakom rubrikerna fanns ännu en familj i spillror. Och där fanns Aneta, Susannes bästa vän – Mikaels syster. Dagen därpå hölls en ljusmanifestation i Skärholmen. Statsministern lämnade en krans. Justitieministern och socialtjänstministern visade sitt deltagande.

– Det kändes som en teater. Det var väldigt mycket folk på plats, mycket kärlek. Men de man ser upp till – politiker och andra viktiga personer – kom aldrig fram och beklagade eller ens pratade med oss. Efter manifestationen blev allt tyst, man blev helt ensam, berättar Aneta.

En rörelse mot våldet

Det Räcker-galan mot vapenvåld på 3Arena i januari i år, som Susanne och Aneta tog initiativ till tillsammans med Sebastian Stakset, var mer än ett evenemang kring en fråga som de flesta håller med om. Den handlade om att starta en rörelse mot förändring.

– Jag är trött. Det smakar blod i min mun. Men det finns en kraft i mig som säger att jag måste fortsätta kämpa. Trots att kampen inte bara är min. Ansvaret är gemensamt, säger Susanne.

Aneta håller med:

– Vi måste sluta skylla på varandra. Vi märker att politikerna inte kan göra allt, hela samhället måste hjälpas åt. Vi vill alla få ett stopp på våldet, men det sker inte genom att vi byter kanal när det blir för jobbigt att titta. Vi måste sluta blunda. Det är lika mycket mitt ansvar som andras.

Rädslan får inte vinna

Utanför lägenhetsfönstren i Alby, där de båda bor, finns skog och sjöar.

– Alby är en otroligt vacker plats. Men verkligheten är att man inte ens hör tv:n hemma på grund av alla helikoptrar som flyger över oss varje dag.

– Vi får inte bli likgiltiga. Barn ska inte bli vana vid blåljus och sirener. Man blir ju rädd när man hör helikoptrarna, men rädslan får inte begränsa oss. I stället måste vi se rädslan som en styrka för att göra skillnad, säger Susanne.

I deras röster skönjs en blandning av trötthet och vrede, men den genomsyras av en stark vilja att skydda de oskyldiga – de som, likt Adriana och Mikael, och Mikaels son som bevittnade sin pappas död, bara råkat befinna sig på fel plats vid fel tid.

– Knappt en månad efter att min bror blev skjuten blev hans son och min son pistolrånade i en gångtunnel. Många vuxna omkring slog larm och ringde när det inträffade. När polisen sen kom, började plötsligt en mamma att skrika rakt ut i frustration: ’Vad är det som händer? När ska det här ta slut?’ Jag insåg att vi alla tänker exakt samma sak, säger Aneta och poängterar:

– Därför behöver vi vuxna gå samman nu, vi behöver hjälpas åt. Vi måste alla skapa det samhälle vi alla vill se.

Barnen måste skyddas

Det har gått sex år sedan en tolvårig flicka förlorade sitt liv en sensommarnatt och drygt två år sedan en pappa dödades framför sin son på väg till simhallen. Rubrikerna ekade ut att det här får aldrig mer hända. Men offren för vapenvåldet har blivit fler.

– Till slut ställs man inför ett vägval av hat eller kärlek. Hatet väcker bara mer hat. Därför väljer jag kärlek. Kärlek för den man har förlorat och kärleken för alla barn som växer upp. De är värda något bättre, säger Susanne.

Aneta nickar instämmande.

– Barn ska inte behöva se sig över axeln, vara rädda för att bli rekryterade när de är på fotbollsplanen eller se mord på sociala medier. De ska få leva fritt, få gå med sina småsyskon till kiosken och köpa godis och ha det där glittret i ögonen som bara barn har. De ska få vara det de är. Barn.