”Vuxenvärlden har svikit barnen”

På väg hem från gymmet släcktes plötsligt Rios liv. Kvar står hans mamma Anneli med en sorg som inte går att mäta.
– Det är inte barnen som har misslyckats, det är vuxenvärlden.

Det är söndag kväll, sista dagen på sportlovet. Anneli Berg ligger i soffan, lättad över att känna sig bättre efter en veckas sjukdom. Hennes två söner har varit lediga och trots att hon inte varit helt på benen har de fått mer tid ihop än vanligt. De har ordnat ett nytt pass åt 16-årige Rio inför en resa med fotbollslaget. De har storhandlat, varit på Ikea och ätit middag tillsammans. Vid halv åtta gick Rio till gymmet. Nu är klockan tjugo över nio, och Anneli inser att han borde ha kommit hem.

– Jag går in på en app i mobilen där jag kan se var mina barn befinner sig – det var ett krav för att de skulle få ha mobiltelefon. Där ser jag att Rio befinner sig på ungdomsgården vid Fruängen centrum, platsen han alltid hänger på och även arbetar på. Det är som hans andra vardagsrum, berättar hon.

Anneli ringer Rio, men han svarar inte. Hon tittar på appen igen.

– Nu ser jag att han är vid busshållplatsen där bussarna går mot Huddinge. Kontrollfreak som jag är kollar jag tidtabellen och blir fundersam – varför tar han inte Skärholmenbussen som går tidigare åt samma håll? Jag tänker att han väl ringer upp snart.

Kastade sig ut i bilen i pyjamas

Några minuter senare kommer Rios lillebror in i vardagsrummet. En kompis har ringt och sagt att Rio och hans vänner har blivit skjutna, men han la på luren för att han inte tyckte att det var ett roligt skämt.

Anneli ber sonen ringa tillbaka. På andra sidan luren upprepar vännen orden, med gråten i halsen. Appen visar nu att Rio har färdats i 249 kilometer i timmen. Han befinner sig på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Anneli inser att Rio måste ha åkt dit med ambulanshelikopter.

– Jag har pyjamas och får inte ens på mig strumpor innan vi åker i ilfart till sjukhuset. Vi får vänta ganska länge innan personalen tar in oss i ett stillhetsrum. Då får jag panik. Jag tänker att det är ett rum man sitter i när någon har dött.

Beskrivs som en ”ren avrättning”

Anneli blickar ut över den grådisiga eftermiddagen. När vi möts har det gått knappt ett år sedan hon förlorade sin älskade son i en så kallad felskjutning.

Ett mord som förundersökningsledaren har beskrivit som en ”ren avrättning.” Skytten, en då 16-årig pojke som också sköt en av Rios vänner i benet, har i förhör sagt att han tog på sig morduppdraget för att betala av en skuld på 70 000 kronor. Men att Rio aldrig var måltavlan. Södertörns tingsrätt konstaterade att kompisgänget helt enkelt befann sig på fel plats vid fel tillfälle. Pojken dömdes till fängelse i tio år och tio månader samt utvisning i tio år. Även två 18-åriga kvinnor och en 15-åring dömdes för försök till grovt skyddande av brottsling.

– Tio år och tio månader anses som hyfsat ”bra” när man tittar på rättspraxis, men Rio fick livstid så ingenting kommer någonsin att kännas tillräckligt, säger Anneli och blir skör i rösten. – Dagarna utan Rio går mot min vilja, och det finns de som är ansvariga för det. Det har väckt en vrede och ett hat inom mig, även om jag vet att hatet inte leder någonstans. Ingenting ger mig Rio tillbaka.

Det Anneli trott bara händer andra drabbade henne

– Jag och mina barn har alltid bott i ett medelklassområde i Stockholm, socioekonomiskt ganska starkt. Det har jag sett som en skyddsfaktor. Barnen har haft trygga vuxna omkring sig som känner dem och jag har känt deras vänner. Vi har suttit på föräldramöten och följt varandras barn sedan förskoleåldern.

Upplevde du att ni fick tillräckligt med stöd från samhället efteråt?
– Nej. Trots att jag själv är socionom visste jag inte vart vi skulle vända oss. Kontakten med socialtjänsten fanns i början, men sedan uteblev uppföljningen och vi fick själva söka hjälp. Det stöd som betydde mest, förutom det från familj och vänner, kom via fotbollsföreningen, som genom sin försäkring kunde hänvisa barn och unga vidare till Ericastiftelsen och deras våldsmottagning.

Rio var själv mentor i våldsprevention, ung ledare på ungdomsgården och jobbade extra på Stockholmsmässans restauranger.

– Han hade en förmåga att konsekvent se det bästa hos människor, även hos de av hans vänner som hade det tuffare. Jag tror att han önskade att vuxenvärlden också vågade göra det – att se barns värde och ge alla möjlighet att växa upp till schyssta vuxna.

Varnar för normalisering

Vuxenvärlden har ofta svårt att se sitt kollektiva ansvar för hur situationen blivit för barnen i samhället, menar Anneli. Hon gör en jämförelse med fotbollsvärlden.

– Barn som tar på sig ett morduppdrag kan liknas vid målvakten i ett elvamannalag i fotboll. Framför målvakten står tio vuxna – socialtjänst, skola, föräldrar och andra med ansvar. När motståndarlaget gör mål är det inte bara målvaktens fel, utan ett misslyckande hos alla vuxna som borde ha agerat innan bollen nådde honom.

Liknelsen handlar inte om en enskild familj, 2025 stod 127 barn under 15 år misstänkta för inblandning i mord och mordplaner. En kraftig ökning från tidigare år.

– Vi måste sluta normalisera det här. Det är förvånansvärt tyst från politikens håll. Och det skrämmer mig hur tysta vi är som föräldrar. Att vi inte pratar mer om det här, att vi inte får nog. Vi måste prata med våra barn, vara närvarande i deras liv.

Vad tror du måste göras?
– Det måste ske en förändring på alla nivåer i samhället. Som förälder handlar det om närvaro: att känna sina barn, deras vänner och föräldrarna runt dem. Den där kompisen du inte vill att ditt barn ska umgås med – se det barnet också.

– Våga också sätta gränser. Säg nej när det behövs, förklara varför, sätt hemkomsttider eller ge utegångsförbud. Tänk laget före jaget. Vi måste se varandras barn, inte bara våra egna. Barn behöver både kärlek och tydliga gränser – det tror jag de mår bäst av.

Vill se vuxenvärlden ta gemensamt ansvar

På nationell nivå behöver man erkänna att det här är en kris och agera därefter, menar Anneli.

– Nyheter som blev förstasidorsnyheter när jag växte upp är nu notiser. Även Rios bortgång var en notis i några av våra största dagstidningar. Vi kan inte se på våra barns liv som små rader vi bara bläddrar förbi. Vi måste alla stanna upp och ta ansvar.

Orden hänger kvar i rummet, medan ljuset utomhus sakta drar sig undan den sena eftermiddagen. För Anneli är sorgen både personlig och kollektiv – en påminnelse om att våldet inte bara drabbar enskilda familjer, utan hela samhällen.

– Jag har alltid varit närvarande i mina barns liv. En ganska jobbig mamma faktiskt. Men nu sitter jag här …

– Jag tänkte att min närvaro och goda relation till mina barn kunde skydda dem från det absolut värsta. Det gjorde det inte. Därför pratar jag nu. Det är dags att hela svenska folket öppnar ögonen. Och om min röst kan väcka någon, är det värt det.