”Skjutningarna är en nationell kris”

Libaan Warsame har varit med och begravt över 40 personer, de flesta 14–15 år gamla.

Det är kvällen den 29 december 2020. Ett trettiotal barn och ungdomar har samlats utanför Tensta centrum. Skratt och röster blandas med doften av nyårsfyrverkerier. Förväntan ligger i luften. Det är ju snart ett nytt år. Ett stenkast därifrån sitter Libaan Warsame hemma i sitt vardagsrum. Han har just sagt hej då till sin 19-årige son Hanad, som har gått ner till centrum för att handla. Väl där möter Hanad några vänner i folksamlingen. Plötsligt dyker två helmaskerade personer upp på elsparkcyklar. Utan förvarning öppnar de eld rakt in i folkmassan. På bara några sekunder avlossas ett trettiotal skott, och tre personer faller ner mot marken.

En kall natt av ovisshet

Några minuter senare hör Libaan polissirenerna tjuta utanför fönstren.

– Jag öppnade ytterdörren och såg en massa människor röra sig mot centrum. En kille som kände Hanad sa att min son kan ha blivit skjuten. Jag drabbades av en chock, huvudet snurrade, och mitt i allt försökte jag snabbt få på mig ytterkläderna.

Libaan springer mot centrum samtidigt som han ringer sonen. Inget svar. Snart möts han av avspärrningar. Ingen information ges. Polisen hänvisar till Karolinska sjukhuset. Utan att veta vad som hänt Hanad åker Libaan dit tillsammans med sin dåvarande fru och Hanads syskon. Men det är coronatider, de måste vänta utanför sjukhuset. Hanad svarar fortfarande inte på telefonen.

Mardrömsbeskedet

Vid gryningen, efter en lång, iskall natt full av oro, får Libaan och hans familj till slut beskedet de fasat för. Hanad är död.

– Då rasade hela min värld. Sorgen och tomheten kom omedelbart.

Sedan kom frågorna. Varför skulle någon vilja mörda hans son?

– Hanad var inte kriminell. Han skötte sig, utbildade sig inom vården och hade stora drömmar om framtiden. Han var alltid väldigt hjälpsam.
– Polisens bedömning var att han var på fel plats vid fel tidpunkt. Man har också kartlagt samtliga i folkmassan och konstaterat att ingen verkade ha varit måltavla. Förövarna ville bara döda någon. Vem det var spelade ingen roll.

Än i dag har ingen dömts för mordet.

Libaan var en förälder som nattvandrade

Ett år innan Libaan förlorade sin son började han nattvandra tillsammans med andra föräldrar i Tensta.

– Jag var orolig, och som förälder kände jag att vuxna behövde finnas ute på kvällar och nätter för de ungas trygghet.

Libaan har bott i Tensta under många av de 25 år han levt i Sverige och alltid känt sig hemma i området. Men Tensta är i dag ett av de områden som polisen identifierar som utsatta med återkommande gängrelaterat våld och skjutningar.

– Eskaleringen är verkligen skrämmande. Under de senaste tio åren har jag varit med och begravt över 40 personer, många av dem barn, 14–15 år gamla. Att begrava så många barn i Sverige visar att man har passerat flera röda gränser.

Genom nattvandringen fick Libaan och hans familj hjälp av myndigheter för att hantera den outgrundliga sorgen och traumat. Men många anhöriga får inte det, menar han.

”Under de senaste tio åren har jag varit med och begravt över 40 personer, många av dem barn, 14–15 år gamla. Att begrava så många barn i Sverige visar att man har passerat flera röda gränser.”

Libaan Warsame

Anhöriga lämnas ensamma

– Många av dem som har mist ett barn till följd av skjutningarna har invandrarbakgrund. De har flytt till Sverige för att slippa det våld de bevittnat i sina hemländer. När deras barn sedan mördas här läggs en ny tragedi ovanpå gamla, obearbetade trauman.

Dessutom behärskar de ofta inte språket och har ingen kunskap om vart de kan vända sig.

– För vissa blir det för mycket. Jag vet flera föräldrar som har dött av sorg. Det är fruktansvärt, säger han och konstaterar:
– Skjutningarna och sprängningarna i Sverige är en nationell kris. Det borde läggas resurser på dem på samma sätt som det lades resurser på coronapandemin.

En rörelse mot skjutningarna

Året efter sin sons död startade Libaan, tillsammans med andra drabbade föräldrar, föreningen ”Stoppa skjutningen”, för att motverka våld, kriminalitet och förtryck samt att finnas som stöd för familjer som drabbats.

– Vi stöttar familjer som har mist en nära anhörig i våldet. Vi lyssnar på dem, för vi förstår. Vi vet hur det känns att förlora ett barn.

”Vi stöttar familjer som har mist en nära anhörig i våldet. Vi lyssnar på dem, för vi förstår. Vi vet hur det känns att förlora ett barn.”

Libaan om sin organisation Stoppa skjutningen

När de startade var de ett trettiotal anhöriga föräldrar. I dag har föreningen över hundra medlemmar runt om i Sverige.

– Eskaleringen går snabbt. Dödandet måste få ett slut. Det handlar om våra barn, om deras liv och framtid. Det är hög tid att vakna nu.